Allvarligt talat, nu är jag så förbannat trött på alla som klagar i klassen utan en ordentlig orsak, jag försöker att spara min energi till att inte bli förbannad...

Men det e fan inte lätt, när man hör hur alla klagar på lärarna, och försöker skylla ifrån sig på frånvaro, och borttappade/kvarglömda papper. Det här är en Gymnasieskola, och det är ert eget ansvar att sköta ert arbete, inte lärarnas. Lärarna ska inte behöva passa er som om ni var tre år och inte förstod någonting, för tydligen förstår ni ju tillräckligt mycket för att kunna klaga på att allt e så himla fel och orättvist hela tiden. Verkligen? Är det verkligen så himla orättvist? Jag har själv en jävla massa beskymmer, problem, men inte fan tar jag ut dessa problem på mina lärare? Inte fan skyller jag min 45% frånvaro i 3 ämnen på att jag har dåliga lärare, jag vet vart jag har vairt, och jag vet varför. Det räcker med att jag vet detta för att jag ska vara tillräckligt rätt i huvet för att skita i att klaga, för att försöka skriva, misslyckas och sen göra om. Inte klaga, smälla i dörrar och gråta ut högt över att man inte får sin vilja igenom. Nu tänker jag ju inte direkt beskriva mig själv som en ängel här, verkligen inte, jag klagar, jag klagar ju till och med nu för guds skull...

Men det e just därför att jag är så förbannat trött på att höra folk klaga, som jag klagar själv...

Det är som en hemsk, snabbspridande sjukdom. Vissa människor har solklart solida anledningar att klaga, att förklara sig, förklara varför man inte kan göra detta just nu, och det är ju självfallet 100 procent acceptabelt, men jag har ingen förståelse, ork, nej något till alla små gråtande, whinande glin som springer omkring här.


Tack för mig.

Hård, men rättvis skribent.